Om Elitsatsning Och Barnidrott Med Före Detta SOK- & Landslagsläkaren Klas Östberg

2021-01-03

Hej Klas!

För de som inte är bekanta med ditt namn sedan innan, vem är Klas Östberg?

Min bakgrund är att jag har idrottat hela mitt liv, på alla nivåer, även om jag inte varit världselit. Det har varit min stora grej sen jag var sju-åtta år. Även mina barn har idrottat och jag har fått följa dem. Sen jag blev läkare har jag arbetat med både motionärer och elitidrottare, på alla olika nivåer och inom flera olika förbund, till exempel inom friidrottsvärlden, i Sveriges Olympiska Kommitté, så jag har en ganska bred bakgrund. Idrotten har legat väldigt varmt om hjärtat för mig, den har betytt mycket för mig. Jag började intressera mig för frågor som hur skador som uppstår behandlar och hur idrottarna gör för att bli så bra. Det har varit väldigt intressanta frågor för mig.

Vad gjorde du som läkare inom dessa förbund och SOK?

Inom idrottsmedicin finns flest ortopeder, alltså läkare som är experter på att behandla muskler och skelettet och den typen av skador. Jag själv är allmänläkare så där ingår även infektion och överträning. psykiska besvär, astmabesvär. Hur idrottar man om man har diabetes? Man försöker se hela människan. Jag tyckte det saknades. Där hade jag något att bidra med. Det är inte så ovanligt utomlands men i Sverige är det ovanligt. Idrottare drabbas också av vanliga sjukdomar och man måste kunna upptäcka det.

Det var inte bara lite lättare skador och belastningar utan det var frakturer och allt möjligt elände som en vuxen aldrig skulle fortsätta träna med, men det gjorde de här barnen.

De senaste åren har du alltmer blivit känd för ditt arbete inom barnidrotten. Hur kom du in på det spåret?

Jag var ansvarig för Sveriges olympiska kommitte, topp- och talanggruppen, och de gick regelbundet på hälsokontroller. Medan jag var det, 2011, så bestämde sig gymnastikförbundet och SOK och RF för att satsa på gymnastik. Målet var då att man skulle få fram medaljer till OS i Rio 2016, så då hamnade jag i en grupp som kallades för Rio-gruppen. Då frågade man om jag kunde undersöka dem i de fall de hade skador. Jag fick då träffa barn som idrottade så hårt - och jag blev fullständigt chockad. Jag hade ganska stor erfarenhet av elitidrottande vuxna, men inte 10-12-åringar som tränade 30/h/vecka och förnekade att de hade skador för att istället träna skadade. De försökte att inte öka i vikt för att inte hamna i puberteten för tidigt. Jag tänkte “det här är inte möjligt”. Jag lyssnade på barnen och det var kanske så jag fick reda på det. Jag var intresserad. Barnen är inte små vuxna, man måste lyssna på dem. När jag sedan gjorde magnetröntgenundersökningar på dem så såg jag att det var inte bara lite lättare skador och belastningar utan det var frakturer och allt möjligt elände som en vuxen aldrig skulle fortsätta träna med, men det gjorde de här barnen. Då slog jag larm om det och tyckte det var barnmisshandel, men gymnastikförbundet och SOK sa att jag hade fel. Jag ville se till att barnen fick äta mer än ett äpple under ett träningspass på 4-5 timmar och jag kände att jag måste lyfta det här. Jag måste ta tag i det. Så jag gick till media, men jag kände mig väldigt osäker eftersom jag hade alla emot mig. Jag pratade med läkare men det verkade inte riktigt som att någon kände till det. Man kände bara till akuta skador, man kände inte till överbelastningsskador bland barn.

Vad hände sedan?

I samband med det trädde också gymnaster fram och berättade hur det hade varit under många år, så då kände jag att jag fick mer stöd. Det här var inte någonting jag bara hittade på. Jag och min son började skriva debattartiklar. Man krävde en extern utredning och jag fick mer stöd från allmänheten och dåvarande idrottsministern [Lena Adelsohn Liljeroth reds anm]. Så gymnastikförbundet fick bidrag indragna. Generalsekreteraren inom RF avgick, ledningen inom gymnastikförbundet avgick och de tillsatte en handlingsplan för att reda ut allt.

Det var många som sökte sig till mig, barn och unga inom andra idrotter, som sökte sig till mig och berättade fasansfulla saker. Där startades också gruppen Barnidrott. Många elitidrottare som jag kände sedan tidigare stödde mig i det här. Jag och min son skrev den här boken “Barnidrott - ingen lek”. Jag har haft mycket debatter med RF.

Sen slog jag larm om konståkningen. En massa konståkare kom till mig. Men där blev det “locket på” och de hotade med uteslutning för barn. Jag tyckte det var helt absurt. Jag trodde det skulle hända saker då, men det gjorde det inte.

Jag hörde att du frågade en rysk kollega om det var likadant inom deras förbund och han sa att var i praktiken samma?

Hans svar blev att det som skilde var att man i Sovjet var att man var väldigt noga med kosten. De visade hur det var i Kina, Ryssland, men skillnaden där var att man var väldigt noga med kontroller. Man hade en väldig koll på sina idrottare. Man utbildade idrottsläkare för att ta hand om alla. De hade mycket bättre uppföljning än i Sverige. I Sverige fanns ingen att vända sig till utan man får gå till någon förälder med sjukvårdsutbildning. De hade en organisation för att fånga upp barnen. De vill rädda de som är bäst. De tränade lika hårt och eländigt, men på den punkten var man faktiskt rentav bättre i min mening. De hade bättre koll, gjorde ordentliga undersökningar, gav alternativ träning tills de var återhämtade. Jag känner såklart inte till allt, men det fanns en intention att göra så bra man kunde.

Det var en forskare, Jonas Stier, som fick chansen att gå in och granska externt och han gav dig rätt i din kritik. Vad hände där?

Ja, och det han fann var egentligen att det var värre än det jag sagt. Det fanns en annan dignitet i att någon som var professor kom ut så då lyssnade folk mer. Jag tycker ju att det borde granskas nu igen. Problemet som det är på många håll så är det att Centrum för Idrottsforskning, de som granskar Riksidrottsförbundet, det är förbundets kompisar. De har utbildningar ihop. Det är ingen extern granskning utan snarare en intern. Inte ens idrottsministern kan gå in för mycket och rota.

Det ska inte vara målsättningen att man ska bli bra i sin idrott, utan målsättningen ska vara att man tycker det är kul att röra på sig. Du ska må bra, oavsett om du blir bra på din idrott eller inte.

Så vad tänker du om specialisering och elitsatsning bland barn?

Det är viktigt med allsidighet. Varför? Jo, för att man kan bli bra i idrott. Det ska inte vara målsättningen att man ska bli bra i sin idrott, utan målsättningen ska vara att man tycker det är kul att röra på sig. Du ska må bra, oavsett om du blir bra på din idrott eller inte. Mycket av det som RF nu för fram kring “Min andra idrott”, det har ju vi sagt hela tiden. Det är inget nytt. Det var något jag lärde mig genom att fråga de som är bäst.

Vad ser du som problemet?

Framför allt har jag velat komma ifrån det här att det är så mycket fysiologi inom idrotten. Prestationen har så stor plats. Kraften som finns inom idrotten är mycket mer än prestation. Till syvende och sist så handlar det om att man vill få fram elit och det har jag spelat på också. Då kommer folk att lyssna. Jag försöker ha grundinställningen att målsättningen är att vi ska få bra folkhälsa och vi ska nå de grupperna som har störst behov av fysisk aktivitet och social utveckling. De ska vara med. Det är målsättningen och den underliggande målsättningen får inte vara att det är för att få fram elit. Det ska snarare vara en spinoff-effekt att fler elitidrottare kommer fram.

En av de erfarenheter som fick mig att börja tänka till var att när jag träffade de största idrottarna och de skadade sig, så får ju de alternativ träning. Till min förvåning så upptäckte jag att de som gjorde det och sedan kom tillbaka till sin idrott så presterar de bättre än innan skadan. Det kan man fråga sig varför det blev så. Där fick jag in det där med allsidighet, att människan är inte bara fysiologi utan vi har en hjärna också. Mycket olika stimulans bara ökar förmågan att bli bättre i en specifik idrott. Man kan bli bättre i schack genom att hålla på med tyngdlyftning, så är det faktiskt. Man kan bli bättre i skolan om man håller på med dans.

Man har sina möten och diskuterar vad vuxna tycker är bäst, men det är lik förbaskat ingen som faktiskt lyssnar på barnen. Man måste lyssna på dem och ta dem på allvar.

Sen är det det här med att man tror att alla människor vill tävla. Om man tittar på varför barn idrottar så handlar det om att det är kul att träffa kompisar. Varför tränar vuxna? För att det är kul att träffa kompisar. Man kan spela matcher också, men det är inte det viktigaste. Tävling kan också vara viktigt, men mindre viktigt än många tror. Tänker man sig ett lag som spelar en cup, nästan oavsett på vilken nivå det är, så kan man fråga sig vad barn tycker om toppning i slutet av en match. Det finns undersökningar som visar då att om man frågar tränare så vill de flesta vinna matchen, men frågar man barnen så är det tvärtom. De vill hellre vara med och spela, även om de förlorar. Där har man förlorat perspektivet på vad man håller på med. Det blir så lätt inom idrotten att man lätt ger förmåner till de som presterar bäst. Det är något jag funderat mycket på. Det är viktigt att lyssna på barnen. Man har sina möten och diskuterar vad vuxna tycker är bäst, men det är lik förbaskat ingen som faktiskt lyssnar på barnen. Man måste lyssna på dem och ta dem på allvar.

Många idrotter tappar ungdomar, men gymnastiken har på något sätt lyckas vända på skutan trots denna negativa publicitet. Hur tror du det kommer sig?

Jämför man gymnastiken 2011 med nu så är det ingen större skillnad. Jag kritiserade Rio-gruppen, det andra har jag inte sett. Det var elitsatsningen jag var emot. Vad gäller föreningslivet i övrigt så är det mesta väldigt bra, även om det varierar. Det är det extrema jag är kritisk till. Jag tror att gymnastiken har hittat ett spår där man lagt in parkour. Det finns många olika former av gymnastik, vilket tilltalar unga. Grunden för all idrott är gymnastik.

Hur ser du på idrotten i Sverige? Vart är vi påväg?

Jag tror att det som förhindrar en positiv förändring är att det finns en tystnadskultur. Det är för lite extern granskning. Det är en självklarhet i en demokrati att det måste finnas extern granskning, men det sker inte. Man ställer inte krav på att föreningar ska leva upp till barnkonventionen, utan de kan göra lite som de vill. De som missbrukar det hela och barnen som kommer i kläm, dem når vi inte om det inte finns en öppenhet. Det angår inte bara idrottsrörelsen utan även föräldrar till barn som är med. Vi vet ju att barn som utsätts för övergrepp, de berättar det inte. Hur gammal var Patrick Sjöberg när han berättade? De flesta väljer bara att sluta eller göra något annat istället. Jag trodde det här skulle ändras snabbare, men jag är förvånad över det motstånd som finns.

Artiklarna vi skriver sammanfattar en del av den aktuella forskningsbilden. De är skapade som ett diskussionsunderlag med målsättningen att ge dig som läsare inblick i idrotts- och hälsorelaterade frågor.

Kontakta Oss