Träning och idrottspsykologisk coaching

Hälsa kräver kunskap och kunskapen gör hälsan till en livsstil. Boka din träning och coaching idag!

Jämställdhet i den svenska idrottsrörelsen del 2

Detta är en fortsättning på en tidigare artikel. Om du inte har läst den redan kan du göra det här. Det går naturligtvis bra att läsa denna artikel även om du inte läst den förra.

När vi avslutade förra artikeln hade vi kommit fram till en slutsats: det finns en problematik kring hur ekonomiska medel fördelas. Medlen kommer i större utsträckning till gagn för pojkar/män än flickor/kvinnor (här har du hela rapporten). I denna artikeln kommer vi titta närmare på några alternativ på detta faktum. Vilka försök har gjorts i Sverige där man fördelat de ekonomiska bidragen mer jämställt? Vad var effekten av dessa försök?

I Göteborgsområdet har man tittat närmare på det här, men innan vi kan bekanta oss med deras metod och resultat så behöver vi reda ut bakgrunden. Vad innebär det egentligen att “de ekonomiska medlen fördelas ojämnt”?

Till en början ska man veta att det i Göteborgs stad finns ca 57000 ungdomar i bidragsberättigade föreningar. Ungefär 34000 (59%) är pojkar och resterande 23000 (41%) är flickor, vilket alltså betyder att pojkarna är ungefär 50% fler än flickorna. Merparten av de kommunala bidragen går till just idrottsföreningar, och redan här ser vi alltså en snedfördelning av resurserna. Merparten av pengarna går helt enkelt dit där det finns flest pojkar. Aktiviteter som dans, yoga, aerobics är exempel på flick-dominerade aktiviteter, men dessa får sällan ta del av de ekonomiska bidragen utan utövarna bekostar detta själva. Utöver detta fördelas också resurserna ojämnt när det kommer till anläggningar. Tar man fotboll och ishockey som två exempel drivs dessa anläggningar ofta av kommunen, i jämförelse med ridhus som sällan finansieras av kommunala medel. Det här är inte jämställdhet.

I rapporten har man analyserat hur konsekvenserna skulle se ut om flickorna tilldelas lika mycket kommunala bidrag som pojkarna gör, men också det omvända, om pojkarna tilldelas lika lite kommunala medel som flickorna. Som vi lärt oss vid det här laget är detta en enormt aktuell och intressant frågeställning.

2003 gjorde man ett försök att förbättra villkoren för flickorna. Man införde nya bidragsregler för att öka antalet flickor inom föreningarna, där man fick lite mer i olika bidrag för varje flicka i föreningen, än vad man fick för en pojke. Målet uppfylldes dock aldrig och antalet flickor ökade inte i föreningarna.

När vi avslutade förra artikeln på samma tema skrev vi så här:

Fler ska få kunna utöva och njuta av sin idrott under många år och inte tvingas därifrån på grund av dåliga förutsättningar.

Det här är viktigt, inte bara för den anledningen att det vore kul och trevligt, utan också för att icke-jämställdheten leder till stora problem. SCB gör regelbundet undersökningar om svenskarnas levnadsförhållanden. I deras undersökning från 2012 fann man några problem som man tror kan, åtminstone delvis, ha att göra med flickornas fysiska aktivitetsvanor. Överlag fann man att flickors/unga kvinnors psykosomatiska hälsa generellt sett var sämre än pojkars/unga mäns, vilket man kan härleda till strukturella skillnader mellan könen. Utöver detta är det även allmänt känt vid det här laget att fysisk aktivitet påverkar vår fysiska såväl som psykiska hälsa positivt. Detta innebär att om man med strukturella medel åtgärdar tidigare nämnda problematik så ökar man chanserna för fler flickor och kvinnor att testa på och bli kvar i sina idrottsföreningar, vilket i sin tur kan hjälpa till att förbättra den generella hälsan bland flickor och kvinnor. Vi vet också om att benskörhet är en problematik, främst bland äldre kvinnor, och faktum är att den tid i livet när vi har som bäst chans att påverka hur starkt vårt skelett kommer vara resten av livet, den tiden infaller just i unga år (upp till ungefär 20 års ålder). Efter detta, när vi blir äldre, kan vi enbart hjälpa kroppen att bibehålla skelettets styrka genom träning. Därför är det även viktigt ur ett samhälleligt perspektiv att hjälpa flickor/unga kvinnor att länge stanna kvar i sin idrott och i regelbundna träningsvanor för att det påverkar hela samhället på längre sikt.

I Borås har man tagit fram ett mycket intressant räkneexempel på kostnaderna för olyckor som är relaterade till benskörhet. I sitt exempel har man fått fram att det sker ungefär 200 fallolyckor per år i kommunen och varje fallolycka kostar minst 300.000 kronor i kostnader sjukvården och rehabiliteringen. Det betyder alltså att man i Borås kommun spenderar 60 miljoner kronor årligen på enbart fallolyckor.

Sammanfattningsvis kan vi se att det skapar stora problem när vi snedfördelar de ekonomiska resurserna baserat på kön och problemen berör såväl psykisk som fysisk hälsa. Att fördela resurserna rättvist kan enligt forskningen till och med vara till ekonomisk vinning, sett till de kostnader man skulle kunna minska. I rapporten från Göteborg räknade man på hur stor skillnaden var i de ekonomiska bidragen till pojkar respektive flickor och man fann att det skiljde ca 15 miljoner kronor årligen. Ser man till siffrorna från Borås kostade fallolyckorna kommunen ca 60 miljoner per år. Lägg där till att Göteborgs kommun är ungefär fem gånger större än Borås kommun, vilket borde göra även sjukvårds- och rehabiliteringskostnaderna fem gånger större, d.v.s. 300 miljoner. Hade man omfördelat några av dessa miljoner till investeringar så hade man kunnat skära ner sjukvårds- och rehabiliteringskostnaderna. Och då har vi inte ens börjat räkna på vad det kostar kommunerna i psykiatrisk vård för att stävja den nedåtgående psykosociala ohälsan bland flickor och unga kvinnor. Pengarna finns uppenbarligen, men vart tar de vägen?

Författare: Oskar Jonsson

Nyheter
Vill du bli kontaktad av oss?

Beskriv ditt ärende direkt på Hälsostils kontaktsida