Träning och idrottspsykologisk coaching

Hälsa kräver kunskap och kunskapen gör hälsan till en livsstil. Boka din träning och coaching idag!

Jämställdhet i den svenska idrottsrörelsen

Det har diskuterats väldigt mycket på den svenska idrottsfronten vad gäller jämställdhet, men frågan är hur mycket som hänt de senaste åren. När Riksidrottsförbundet fyllde 100 år (grundades 1903) släppte man en rapport där man analyserade svensk idrott utifrån ett jämställdhetsperspektiv med kön och genus i fokus. Det finns mycket att grotta ned sig i i den rapporten - och har du en stund bör du läsa den - men i den här artikeln kommer vi framför allt fokusera på statistik om kön och idrottsutövande. Hur man väljer att särskilja kön och genus och vilket begrepp man bör använda i vilket sammanhang råder det lite meningsskiljaktigheter kring, men då Riksidrottsförbundets statistik baseras på definitionen av kön som det biologiska könet och genus som en social konstruktion, så har vi valt att i denna artikeln att följa det sättet att använda begreppen.

Vi börjar med lite grundläggande statistik angående idrottsvanor och tittar specifikt på hur det ser ut med avseende på män och kvinnor. Tittar vi på statistiken här nedan ser vi att fördelningen är ganska jämn. Män som grupp ägnar sig lite oftare åt mycket ansträngande motion/idrott på fritiden oftare än kvinnor, men å andra sidan ägnar sig kvinnor oftare åt måttligt ansträngande aktiviteter. Det här visar att ungefär 65% av befolkningen, nästan helt jämnt fördelat mellan män och kvinnor, ägnar sig åt mycket ansträngande fysisk aktivitet minst 1-3 gånger per månad.

Bara sett till denna statistiken ser vi att både män och kvinnor har intresse för fysisk aktivitet. Det denna statistik däremot inte förtydligar är om detta är organiserat i en förening. Ser vi till sådan statistik ser vi att 41% av de aktiva i idrottsföreningar är kvinnor och följaktligen att 59% är män.

Någonstans här kan man börja fundera kring orsaker: varför är det färre kvinnor som är aktiva i en förening, när det är så jämnt grupperna emellan när man pratar om fysisk aktivitet? Av någon eller några anledningar så är kvinnor lika benägna att vara fysiskt aktiva, men inte i regi av en förening. Riksidrottsförbundet har i samma rapport från 2003 analyserat några av dessa alternativ till svar på frågan:

Den första anledningen man väljer att lyfta är att det skiljer sig ekonomiskt. Statliga och kommunala bidrag går i större utsträckning till männen/pojkarna:

“Ur ett könsteoretiskt perspektiv kan man säga att bidragens utformning och det sätt som de redovisas på, utgår från pojkar som normen, där det är pojkars sätt att vara som styrt utformningen av bidragen.” (SOU, 1996, s. 94)

En annan anledning till denna snedfördelning tros vara tradition och invanda mönster. Traditionellt sett har kvinnor haft ett stort ansvar för familjen, vilket har gjort att de inte har samma frihet att välja sina egna tider. Historiskt har de istället tvingats anpassa sig och därmed har föreningslivets organiserade idrottsaktiviteter inte passat lika bra som friheten att själv välja när man ska träna. Det går att argumentera för att denna tradition inte är lika stark längre och att allt fler föräldrar fördelar ansvaret för familjen mer jämnt, men även om så är fallet så lever vi nu i resultatet av en lång tid av icke jämnfördelat ansvar och vi ser fortfarande spår av det. I och med den ekonomiska snedfördelningen, stimuleras en fortsatt ojämn fördelning av kvinnor och män då kvinnorna får sämre ekonomiska förutsättningar att utveckla sin förening. Att kvinnor/flickor redan från början är färre gör också att avhoppen ökar för att föreningen har svårare att få ihop nog med folk för att kunna fortsätta bedriva verksamheten.

Svenska Innebandyförbundet beskriver i sin rapport en tredje anledning till varför många, framför allt flickor, väljer att sluta: elitsatsning. Många idrottsföreningar vill sporra de som har ambition att elitsatsa, vilket gör att det blir en klyfta mellan de som bara spelar för att det är kul och de som vill satsa på sin idrott - en inställning som även ofta accepteras och bekräftas av föräldrarna där hemma. Med de förutsättningar som råder, där kvinnor och män har totalt olika ekonomiska förutsättningar, är det sannolikt en stor andel som inte ser det som en klok framtidsplan att satsa på sin idrott utan väljer att satsa på något annat.

Vi på Hälsostil önskar givetvis att detta ska jämnas ut. Fler ska få kunna utöva och njuta av sin idrott under många år och inte tvingas därifrån på grund av dåliga förutsättningar. Frågan är bara hur vi når dit. Är det rätt att tillsätta pengar utifrån, och därmed tvinga fram förändring, eller behöver denna förändring skapa sig själv? Välkomna att diskutera med oss!

Författare: Oskar Jonsson

Nyheter
Vill du bli kontaktad av oss?

Beskriv ditt ärende direkt på Hälsostils kontaktsida